Mina egna högst personliga tankar och erfarenheter om rasen och uppfödning.. Under alla dessa år som flattägare och uppfödare har det funnits tunga stunder som dock vägs upp av en massa glädje, precis som livet är <3

För att det ska fungera att vara uppfödare och för all del även valpköpare så måste man inse att det är jobbigt, roligt, tråkigt, glädjefyllt, oroligt, spännande och en berg-ochdalbana av känslor. Precis som alla relationer man har där känslor och kärlek bor <3. Man kommer långt med bondförnuft!  

Varför det blev flatt..

Min kärlek till rasen går tillbaka till mitten av sjuttiotalet och sedan dess har jag varit rasen trogen, det var "love at first sight". För mig är det den ultimata rasen och med det säger jag inte att det inte finns andra superhärliga raser, jag pratar bara om vad som passar mig och min familj. 

Fenrivers Golden Rod, en hane som föddes -64 och som i mina ögon en favorit mer än 50 år senare!

En alldeles lagom stor hund som kan hänga med på det mesta, en clown som älskar sin ägare och familj och som ser på livet som att varje grå trist måndagsmorgon är fredagsmys och julafton på en gång. Man blir helt enkelt glad av att leva med en flatte!

Historia

Rasen blev till då man behövde hundar vars specialitet var att apportera på de stora godsen och herresäterna i England under andra delen av 1800-talet då fågeljakt blev populärt. Den från Kanada importerade S:t Johnshunden tillsammans med spaniels, settrar och en uppsjö andra raser bildade grunden för den nya rasen. De båda värlskrigen gjorde förstås att den engelska befolkningen fick annat att tänka på och det var bara några få hundar som utgjorde avelsmaterielet då rasen sakta men säkert återskapades, ett jobb som får tillskrivas några synnerligen hängivna uppfödare. Stamboken har varit stängd sedan länge och man har inte tillfört andra raser, det gör ju att det är mer eller mindre samma gener i vår avelsbas vilket ex.vis gör att sjukdomar som cancer (läs mer om mina tankar om sjukdomar o defekter längre ner på sidan) finns överallt... Det gäller i och för sig alla raser och jag är stolt över att vi är öppna och inte sopar problem udner mattan! Anledningen till att jag broderar ut texten om just tumörer är att det är just vad många känner till om rasen och jag upplever att man måste informera och diskutera men försöka resonera klokt och nyanserat, det är lätt att då man hanterar laddade ämnen (och cancer är betydligt mer laddat än många andra rasdefekter som hundar har, troligen för att vi känner så många människor som drabbas och det ligger så nära oss själva) att känslor tar över. Jag har genom mina alla år med rasen haft hundar som blivit gamla och några som inte blivit lika gamla, på samma sätt som gäller för alla levande varelser. Det är heller ingen garanti att bara för föräldrarna blivit gamla så kommer det gälla samtliga valpar, naturen funkar inte så. 

Black Penny Of Yarlaw, första svenskägda flatten. Dock finns uppgifter och bilder av flattar som registrerades under snt 1800-tal, bland annat av Sjöström på godset Mälsåker utanför Stallarholmen.

Bild från Mälsåker

Rasen kom till Sverige på 60-talet och förde en blygsam tillvaro den första tiden för att sedan vinna mer och mer popularitet vilket inte är så konstigt. Vacker och elegant, läraktig och vänligheten personifierad med en ständigt viftande svans ger de avtryck och skapar intryck hos många! Rasklubben bildades i stort sett samtidigt som min familj köpte vår första flatt, jag var bara tio år då. Jag var för ung och blyg för att vara involverad i arbetet från början men följde allt som sades och gjordes. Att bara få vistas i samma lokal som dåtidens uppfödare köndes magiskt, snacka om att jag var starstrucked!

Egenskaper

Dess ursprung som jakthund där flera hundar ska kunna jobba sida vid sida gör att man premierat snälla trygga hundar i uppfödningen som kan samsas med allt och alla. En retriever skall utföra arbetet tillsammans med sin förare så viktiga egenskaper är samarbetsvilja och följsamhet vilka ger förutsättningar för ett bra arbete oavsett om det är jakt eller något annat som tränas,  tillsammans med jaktlust, förmåga att snabbt ta till sig träning och arbetsglädje då förstås!

Rasen skall även ha en bra förmåga att kunna koppla av då den inte "är på jobbet" för att sedan kunna prestera då det är dags. Självklart så har olika individer olika mått av dessa egenskaper (och de andra jag inte nämnt) och det är föraren som ger förutsättningarna för hur relationen och träningen utvecklas. Hundar är individer och precis som vi har olika talanger och förmågor samt svagare sidor så är det samma sak med hundar. Det som man eftersträvade då man skapade rasen är i mångt och mycket det som gör den till en så trevlig tränings-och tävlingskompis samt familjemedlem!

För mig klappar hjärtat för en Dual Purposehund, det är vad rasstandarden föreskriver, det är så rasen togs fram och det är målet för vår uppfödning även om vägen dit ibland är krokig. En duktig apportör med en exteriör som standarden föreskriver är målbilden, det betyder inte alltid de hundar som vinner mest då tävling är tävling och egenskaper och funktionell exteriör kanske inte alltid kommer fram på prov eller premieras i ringen. Att välja DP-hundar gör det hela svårare då det är fler parametrar att förhålla sig till.

Alla uppfödare gör sina val vad de önskar åstadkomma i sin uppfödning och tur är väl det, hade alla tyckt likadant hade avelsurvalet varit synnerligen begränsat! Vår ras har begåvats med många kunniga och engagerade uppfödare vilket är en ynnest. Visst anser en del att föder man upp DP-hundar blir man inte i topp på något och kanske ligger det något i det, bra mycket svårare är det iallafall. För mig känns det rätt då det är så jag väljer att tolka vår standard, vi som är uppfödare här och nu har fått låna rasen en stund för att förvalta och förädla den i viss mån, inte för att förändra dess ursprung.

Som uppfödare av en arbetande ras där man även önskar bevara exteriören så är det väldigt många parametrar som ska falla på plats i avelsarbetet och ibland känns det som en nära nog hopplös uppgift. Mentalitet, hälsa, arbetsegenskaper, exteriör, inavelsgrad och en rad andra delar ska alla finnas där och föräldrarna ska passa varann i alla dessa avseenden. Sist men inte minst, man måste "känna" för hunden!

Det är däremot ingen lätt uppgift att föda upp och hur mycket kunskap och förberedelser man än har så kan man aldrig förutse vad det blir av en kull, lika lite som man på BB kan förutsäga utseende, kommande eller dolda sjukdomar eller vad en bebis kommer bli bra på. 

Colin Wells med en av rasens storheter Woodsman.

Hälsa 

Jag önskar mig inget hellre än att alla valpar vi föder upp växer upp till duktiga, snygga, trevliga och friska hundar som alla blir minst tio år och inte längs vägen drabbas några sjukdomar alls.. Den drömmen är dessvärre en utopi och precis som hos oss människor och andra djur så blir djur sjuka eller dör i förtid, det är den jobbiga sidan av att vara djurägare och uppfödare och anledningen till att jag ifrågasätter vad jag håller på med. Den logiska och realistiska Annica vet ju att det naturligtvis är så livet är, samtidigt är det jobbigt då det händer och enda möjligheten slippa sorgen är att sluta vara hundägare eller uppfödare.

Rasen har några rasbundna sjukdomar liksom de flesta andra raser och är överrepresenterad vad det gäller tumörer. Klubben och uppfödare har alltid varit öppna med att diskutera och informera om problem i rasen så detta är välkänt, jag tror det är bättre att berätta fakta för problem och sjukdomar kan få värja sig mot hur mycket man än önskar.  Vi flatuppfödare kommer inte lösa cancergåtan och precis som att sjukdomen ökar hos människor (Hur många känner inte du som drabbats? Men hos människor ökar som tur vad möjligheterna för överlevnad och tillfrisknande hela tiden och tids nog kommer detta hjälpa även husdjur) så är cancer som ökar mest hos hundar, katter och den främsta dödsorsaken hos undulater. Vi pratar mycket om hur miljö, mat, stress och en massa annat påverkar kningeng av cancer och nog finns det anledning anta att även våra hundar drabbas av vår livstil och miljö. Det händer att barn eller ungdomar får tumörer och det händer att unga hundar får tumörer. Vidare kan din flat förstås drabbas av andra sjukdomar, både rasbundna och andra. Fundera dessutom på hur vi påverkas av allt på sociala medier, hundar dog och skadades även förr men då var det oftast bara den närmaste kretsen som visste om det.. Vår rasklubb och dess uppfödare försöker hela tiden avla fram så friska individer som möjligt och det är viktigt med öppenhet och samarbete, det tjänar vi alla på! Jag vill med denna långa utläggning informera och be dig tänka till. Jag tror att de flesta som upplevt ett kärt djurs sjukdom och/eller bortgång när den värsta sorgen lagt sig ändå inte ångrar att man haft djuret även om man hade önskat en annan utgång. Sorg är priset man betalar för den kärlek man upplevt <3!

Tankar om uppfödning

Att få följa en valpkull från planering tills det förhoppningsvis ligger ett gäng välmående valpar i lådan är fascinerande och jag måste säga att jag bara blir mer ödmjuk och fängslad för varje kull, det är så spännande att följa dem och då givetvis även få lära känna och samarbeta med deras nya ägare. Tänk så otroligt många trevliga vänner vi har lärt känna genom våra hundar och uppfödningen, många av dem räknar vi till nära vänner som finns där i vått och torrt.

*mer text om uppfödning kommer* 

Att träna sin flatte 

Egentligen kan man föda upp valpar med de bästa förutsättningarna men det spelar mindre roll om de inte förvaltas rätt... Det finns hundtränare som lyckas med hund efter hund och det finns de som får återkommande "problem" med hund efter hund, en åttaveckorsvalp man får hem är ganska mycket ett blankt papper. 

Hundträning och tankar kring träning förändras och utvecklas ständigt och man blir aldrig fullärd vilket gör det både spännande, utmanande och (ibland) en aning frustrerande.